Jag kan inte ens stå...

Första versen ur Kent's låt Utan dina andetag krossar mitt hjärta varje gång jag hör den.

Jag vet att du sover,
Känner värmen från din hud.
Bara lukten gör mig svag,
Men jag vågar inte väcka dig nu.

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på,
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så.

Det gör så ont. Varför kan han inte bara vilja ha mig?
Han skulle kunna få mig så lätt.

Ett rop på hjälp

Vill skrika från jordens högsta topp! Vill ropa så att alla hör! Vill bränna in det i allas ögon genom att skriva det på facebook! Vill banka in det i allas huvuden! Här är jag! Jag mår inge bra! Ta hand om mig, tyck synd om mig, älska mig! För jag orkar inte ta hand om mig själv längre...

Men det är oacceptabelt att skriva det på facebook så alla ser. Omöjligt och egoistiskt. Det finns ju andra som har problem - vem är du som tror du är så speciell med dina bekymmer? Socialt självmord.

En kram. En kyss. Beröring. Vad som helst. Jag behöver känna att jag faktiskt finns...
Kan någon hålla i mig, snälla... jag bara faller...

Hård utsida, skör insida

Skulle bara vilja känna att någon är stolt över mig. Höra någon faktiskt säga att den älskar mig. Att få höra att jag gjort något bra och inte alltid gör folk besvikna. Jag skulle vilja känna att det finns någon jag kan gå till om jag vill prata och veta att jag får tröst. Att jag kan känna mig trygg. När jag är ledsen nu vet jag inte vem jag ska vända mig till. De jag borde kunna luta mig tillbaka på står aldrig bakom mig i mina beslut. De bannar, förmanar, "I told you so" - de tröstar inte. Jag undrar om de ens vet hur... Jag spelar ut, jag gör mig tillgänglig, jag är självdestruktiv - och vem räddar mig? Ingen.

Vill känna trygghet. Stöd.

Och med någon, folk och människor menar jag i detta fallet mamma och pappa.