YES!

Ååh äntligen äntligen äntligen! SOM jag har längtat efter den känslan, det var ju ett halvår sen sist... Mm, skulle kunna knarka mitt eget örngott.
Den lukten gör mig svag...

Kort & gott, rätt & slätt, mina kära vänner: frustrationen är som bortblåst! Nu ska vi bara försöka se till att det inte går lika lång tid tills nästa visit. ;)

Jag kan inte ens stå...

Första versen ur Kent's låt Utan dina andetag krossar mitt hjärta varje gång jag hör den.

Jag vet att du sover,
Känner värmen från din hud.
Bara lukten gör mig svag,
Men jag vågar inte väcka dig nu.

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på,
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så.

Det gör så ont. Varför kan han inte bara vilja ha mig?
Han skulle kunna få mig så lätt.

Ett rop på hjälp

Vill skrika från jordens högsta topp! Vill ropa så att alla hör! Vill bränna in det i allas ögon genom att skriva det på facebook! Vill banka in det i allas huvuden! Här är jag! Jag mår inge bra! Ta hand om mig, tyck synd om mig, älska mig! För jag orkar inte ta hand om mig själv längre...

Men det är oacceptabelt att skriva det på facebook så alla ser. Omöjligt och egoistiskt. Det finns ju andra som har problem - vem är du som tror du är så speciell med dina bekymmer? Socialt självmord.

En kram. En kyss. Beröring. Vad som helst. Jag behöver känna att jag faktiskt finns...
Kan någon hålla i mig, snälla... jag bara faller...

Hård utsida, skör insida

Skulle bara vilja känna att någon är stolt över mig. Höra någon faktiskt säga att den älskar mig. Att få höra att jag gjort något bra och inte alltid gör folk besvikna. Jag skulle vilja känna att det finns någon jag kan gå till om jag vill prata och veta att jag får tröst. Att jag kan känna mig trygg. När jag är ledsen nu vet jag inte vem jag ska vända mig till. De jag borde kunna luta mig tillbaka på står aldrig bakom mig i mina beslut. De bannar, förmanar, "I told you so" - de tröstar inte. Jag undrar om de ens vet hur... Jag spelar ut, jag gör mig tillgänglig, jag är självdestruktiv - och vem räddar mig? Ingen.

Vill känna trygghet. Stöd.

Och med någon, folk och människor menar jag i detta fallet mamma och pappa.

Eld

Mår bättre. Idag är jag bara förbannad. 


Jag är ingen rebellisk tonåring. Jag är vuxen. Jag kan inte allt, nej.


Men jag är vuxen och kräver att bli behandlad som en sådan.

Förstörd

Kommer gråta mig själv till sömns ikväll.

Jobbet går bra, men jag kommer inte kunna klara mig på den fasta månadslön jag kommer få fram över. Jag vill inte behöva byta jobb. Jag vill inte börja plugga. Jag kan inte flytta hem. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Hur mycket det än betyder för mig att jag faktiskt har träffat en schysst kille så bryr det inte mamma ryggen. Hennes kommentar på detta var "mhm...".

Den schyssta killen som jag träffade har inte svarat på mitt sms.

Svinet som jag har träffat i ett år svarar inte heller på mina sms.

Jag har förlorat en av mina närmsta vänner till tidigare nämnda svin. Jag var närmre honom än många av mina tjejkompisar. Nu har svinet förstört vår vänskap, allt var lugnt tills de började hänga tillsammans.

Jag känner mig tjock. Jag vill träna. Jag vill spy. Jag känner mig äcklig och ful och oattraktiv. Jag vill springa tills benen inte orkar mer, skrika tills det inte finns någon luft kvar, skära bort allt som gör ont.

Jag vill dö. Jag kan inte andas.