Hjärnmonster

Vill bli smalare. Träna mer. Äta mindre och bättre.

Jag har aldrig gillat min mage. Hur mycket jag än tränar sitter alltid bukfettet kvar. Det går inte att punktförbränna, det vet jag, men vad är det för fel när det enda som inte försvinner är magen? Ska köpa gymkort... Eller kontakta en klinik för skönhetsingrepp... Alternativt skaffa mig en psykolog.

Satan i gatan

Du får passa dig som satan
Nej, jag glömmer aldrig bort vad du gjort

Empati

Idag hamnade jag i en situation där jag var superstressad, frustrerad och allt kändes skit. Jag började gråta, jag kunde inte hålla det inne längre. Jag bara hyperventilerade och tårarna rann nerför kinderna. Personen som var med mig när detta hände började skrika åt mig att jag fick ta och lugna ner mig och lägga av med tramset. Är det så man pratar med någon som är helt uppskruvad och knappt kan andas?

Allt jag ber om är lite empati.
Är det för mycket begärt?

Avis

Jag har några kompisar som har en bokblogg tillsammans. Och jag är avis. Inte avis på just bloggen, men att de gör nåt tillsammans... Och att jag inte är med. Jag är inte en sån som direkt gillar att läsa, så jag har ingenting på en bokblogg att göra, men ändå känns det som att jag vill vara med!!

Någon som vill skaffa en (t.ex.) klagomursblogg med mig? :)

Nöjd?

Jag är rädd för att nöja mig med saker, att inte sträva efter det bästa. Känner ni igen er?

Jag vill inte ha Mr. Helt Okej om jag kan få Mr. Helt Underbarfantastiskperfekt! Jag vill inte ha "Hej, jag är hyfsat duktig på fotboll" när det finns "Hej, jag sjunger, dansar och spelar fem olika instrument"! Och jag kan ärligt säga att jag tar hellre en "RAWR! Jag vill ha dig nu på en gång!" än en "Älskling, du är så fin". Men jag vill inte vara ensam.

Förstår ni vart jag försöker komma? Jag vet inte vilket som väger mest.
Rädslan för att bli lämnad ensam - Rädslan för att nöja mig med näst bäst

Förtjänar inte jag det bästa? Förtjänar inte alla det bästa?

Känslan av att bara nöja sig... jag skulle inte kunna leva med mig själv.

Mr. X

Jag känner en kille som jag gillar.

Problemet är att jag inte vet vad han känner. Och jag vågar inte säga att jag gillar honom... för vi träffas nästan varje dag. På jobbet. Och om det händer nåt mellan oss som sen tar slut kan det blir jättejobbigt och jag gillar verkligen mitt jobb etc. etc. Vad fan gör man?? Vi är kompisar. Typ. Och det har hänt lite grejer mellan oss, menneeh... Jah. Där tar det slut. Så fort jag skickar ett sms som indikerar att jag vill vara mer än kompisar typ "Jag saknar dig" så svarar han inte. Är jag dum i huvvet om jag säger att jag inte fattar vad han menar? Om han inte vill nåt kan han väl säga det??? Jag skulle inte ta illa upp, just nu vill jag hellre ha ett brutalt ärligt svar än att gå runt och förgäves försöka fatta vad snubben menar med dessa "signaler". Blir galen!