Perfekt

Jag får aldrig vara deppig, arg eller kräva "för mycket" uppmärksamhet när vi har gäster eller åker bort. Mamma säger att jag beter mig som ett barn då. Allt ska vara undanstädat, det ska se ut som ett visningshus hemma hos dem (en anledning till att jag flyttade hemifrån), och alla ska bete sig och uppföra sig som om vi var familjen Perfekt och ingenting är någonsin fel med oss. Håret ska ligga perfekt, kläderna sitta perfekt. Min mormor kommenterade en gång att jag hade dålig hy. Jag hatar att leva perfekt, och man måste få kräva lite uppmärksamhet när man annars bor helt själv och inte träffar så mycket folk i veckorna. Bakom fasaden har vi så mycket problem i alla fall. Är det skämmigt att visa att man är lite ledsen, undrar jag?

Jag är inte perfekt och tänker aldrig sträva efter att vara det heller.

I sista minuten

Vad ledsen jag blir när folk ställer in planer.

Man har gått och väntat och längtat och sen... blir det inget av. En utekväll förvandlas plötsligt till filmkväll eller tvärtom, en sista-minuten-resa blir inte av, en annan kommer på att de har något helt annat de ska göra... en timme innan nämnda aktivitet ska ske. Man känner sig besviken och sårad och ändå planerar man mer och mer och det blir inte av. Att man aldrig lär sig. Jag brukar säga att jag är spontan, men jag gillar ändå att styra upp det lite. Om jag skulle fråga "Hänger du med till Cypern imorgon?" skulle ju nästan ingen våga haka på... eller?

Det råkar inte finnas någon därute som vill hänga med på en sista-minuten-resa, en vecka i slutet av Juli?

Prioriterad

Ibland känns det lite ensamt.

Jag skulle kunna förklara det såhär: folk bryr sig inte om mig. Men det skulle inte vara helt sant. Såklart vet jag att ni som känner mig bryr er, men på något sätt känner jag mig inte prioriterad av någon. Det är alltid jag som får höra av mig om jag vill dra ut nånstans eller göra nåt. Känns som att det väldigt sällan är någon som tänker "Åh, vi ringer X, hon vill säkert hänga med!!". Är jag inte rolig att vara med? Tillför jag ingenting till umgänget? Jag ger med hela handen och får ett lillfinger tillbaka. Ja, precis så känns det. Någon gång skulle det vara kul att - för ovanlighetens skull - bli uppringd, istället för att vara den som ringer.

Kärlek

Har tänkt lite. Jag kanske inte kan bli kär. Eller så hittar jag bara helt fel killar. Hela. Tiden. Killar som jag vill bli ihop med gillar inte mig tillbaka och killar som jag bara vill vara kompis med blir kära i mig. Har aldrig förstått hur det går ihop. Brutal verklighet. Jag vill bara hitta någon som förstår mig, som gillar mig och som jag gillar tillbaka (såklart) och hittills... har INGEN ens varit i närheten.

Varför måste livet vara så komplicerat?

Psykisk ohälsa

Mina föräldrar blir inte oroliga, de blir förbannade.

Jag fick precis en smärre stressattack. Jag har druckit ett glas vin idag, runt klockan fem, och jag ville åka hem nu, men mamma tyckte inte det var okej. Jag ska jobba från halv tio imorgon så jag ville verkligen bara hem, istället för att sova här och stressa ihjäl mig på morgonen. Jag började hyperventilera och pappa sa till mig att sluta stressa och jag sa "tror du det är lätt för mig att sluta stressa bara för att du säger att jag ska göra det?!" varpå han kontrade med "det du håller på med nu är bara larv, --!" och jag börjar gråta och mamma säger "men --! Lägg av nu!". Jag har fortfarande inte lugnat ner mig. Men jag måste härifrån. Ikväll.