Jag kan inte ens stå...

Första versen ur Kent's låt Utan dina andetag krossar mitt hjärta varje gång jag hör den.

Jag vet att du sover,
Känner värmen från din hud.
Bara lukten gör mig svag,
Men jag vågar inte väcka dig nu.

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på,
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så.

Det gör så ont. Varför kan han inte bara vilja ha mig?
Han skulle kunna få mig så lätt.

Ett rop på hjälp

Vill skrika från jordens högsta topp! Vill ropa så att alla hör! Vill bränna in det i allas ögon genom att skriva det på facebook! Vill banka in det i allas huvuden! Här är jag! Jag mår inge bra! Ta hand om mig, tyck synd om mig, älska mig! För jag orkar inte ta hand om mig själv längre...

Men det är oacceptabelt att skriva det på facebook så alla ser. Omöjligt och egoistiskt. Det finns ju andra som har problem - vem är du som tror du är så speciell med dina bekymmer? Socialt självmord.

En kram. En kyss. Beröring. Vad som helst. Jag behöver känna att jag faktiskt finns...
Kan någon hålla i mig, snälla... jag bara faller...

Hård utsida, skör insida

Skulle bara vilja känna att någon är stolt över mig. Höra någon faktiskt säga att den älskar mig. Att få höra att jag gjort något bra och inte alltid gör folk besvikna. Jag skulle vilja känna att det finns någon jag kan gå till om jag vill prata och veta att jag får tröst. Att jag kan känna mig trygg. När jag är ledsen nu vet jag inte vem jag ska vända mig till. De jag borde kunna luta mig tillbaka på står aldrig bakom mig i mina beslut. De bannar, förmanar, "I told you so" - de tröstar inte. Jag undrar om de ens vet hur... Jag spelar ut, jag gör mig tillgänglig, jag är självdestruktiv - och vem räddar mig? Ingen.

Vill känna trygghet. Stöd.

Och med någon, folk och människor menar jag i detta fallet mamma och pappa.

Ett stort steg

Har gjort ett val. Har tagit ett beslut. Raderat, glömt bort, förträngt minnen och förvisat risker att påminnas.

Det finns ett stort problem kvar som jag aldrig kommer kunna undvika. Platsen vi träffas på flera gånger varje vecka. Jag får väl lov att försöka överleva då...

Jag ska lära mig att konsten att ignorera. Jag har ju den bästa läraren till hands...

Lär jag mig aldrig?

Jaha, vad ska vi göra åt dig då... Du vägrar ju lämna min redan väldigt upptagna hjärna ifred. Du har tagit över, krossat och lagat mitt hjärta för många gånger för att jag ska kunna hålla räkningen. När jag tror att jag har förlorat dig så tar du upp kontakten på nytt. När jag är på väg att lita på dig igen behandlar du mig som en dörrmatta... och jag märker ingenting förrän det är för sent. Där står jag, ännu en gång, med ett sargat psyke - hur ska jag någonsin kunna lita på någon kille igen? Du har förstört mig för all framtid, är du nöjd nu?

Something always brings me back to you,

it never takes to long

Set me free, leave me be,

I don't wanna fall another moment into your gravity

- Gravity, Sara Bareilles

Depp

Kan du bara försvinna från jordens yta, tack?

Skräp

- Vad gör vi åt honom?!? Han verkar ju fatta nada

- Vi slänger honom i papperskorgen
Och sen tömmer vi papperskorgen ut genom ett fönster på 70nde våningen
Och sen städar vi upp skräpet på gatan och slänger in i en sån där som bränner skräp
Och sen gråter jag för jag kommer sakna honom

Smärta

Det känns som att det brinner i mina ögon och jag önskar att jag inte hade läst det där... Fan, vad jag hatar dig! Eller nej, det gör jag inte...

Jag önskar bara att du kunde gilla mig lite mer än alla andra.

Otajming

Så jävla sämst, säger jag bara.
Ett stort jävla skämt.

När mr. X äntligen hör av sig är jag sjuk...

O-fucking-tajming kallas det.

.