Perfekt

Jag får aldrig vara deppig, arg eller kräva "för mycket" uppmärksamhet när vi har gäster eller åker bort. Mamma säger att jag beter mig som ett barn då. Allt ska vara undanstädat, det ska se ut som ett visningshus hemma hos dem (en anledning till att jag flyttade hemifrån), och alla ska bete sig och uppföra sig som om vi var familjen Perfekt och ingenting är någonsin fel med oss. Håret ska ligga perfekt, kläderna sitta perfekt. Min mormor kommenterade en gång att jag hade dålig hy. Jag hatar att leva perfekt, och man måste få kräva lite uppmärksamhet när man annars bor helt själv och inte träffar så mycket folk i veckorna. Bakom fasaden har vi så mycket problem i alla fall. Är det skämmigt att visa att man är lite ledsen, undrar jag?

Jag är inte perfekt och tänker aldrig sträva efter att vara det heller.

I sista minuten

Vad ledsen jag blir när folk ställer in planer.

Man har gått och väntat och längtat och sen... blir det inget av. En utekväll förvandlas plötsligt till filmkväll eller tvärtom, en sista-minuten-resa blir inte av, en annan kommer på att de har något helt annat de ska göra... en timme innan nämnda aktivitet ska ske. Man känner sig besviken och sårad och ändå planerar man mer och mer och det blir inte av. Att man aldrig lär sig. Jag brukar säga att jag är spontan, men jag gillar ändå att styra upp det lite. Om jag skulle fråga "Hänger du med till Cypern imorgon?" skulle ju nästan ingen våga haka på... eller?

Det råkar inte finnas någon därute som vill hänga med på en sista-minuten-resa, en vecka i slutet av Juli?

Prioriterad

Ibland känns det lite ensamt.

Jag skulle kunna förklara det såhär: folk bryr sig inte om mig. Men det skulle inte vara helt sant. Såklart vet jag att ni som känner mig bryr er, men på något sätt känner jag mig inte prioriterad av någon. Det är alltid jag som får höra av mig om jag vill dra ut nånstans eller göra nåt. Känns som att det väldigt sällan är någon som tänker "Åh, vi ringer X, hon vill säkert hänga med!!". Är jag inte rolig att vara med? Tillför jag ingenting till umgänget? Jag ger med hela handen och får ett lillfinger tillbaka. Ja, precis så känns det. Någon gång skulle det vara kul att - för ovanlighetens skull - bli uppringd, istället för att vara den som ringer.

Kärlek

Har tänkt lite. Jag kanske inte kan bli kär. Eller så hittar jag bara helt fel killar. Hela. Tiden. Killar som jag vill bli ihop med gillar inte mig tillbaka och killar som jag bara vill vara kompis med blir kära i mig. Har aldrig förstått hur det går ihop. Brutal verklighet. Jag vill bara hitta någon som förstår mig, som gillar mig och som jag gillar tillbaka (såklart) och hittills... har INGEN ens varit i närheten.

Varför måste livet vara så komplicerat?

Psykisk ohälsa

Mina föräldrar blir inte oroliga, de blir förbannade.

Jag fick precis en smärre stressattack. Jag har druckit ett glas vin idag, runt klockan fem, och jag ville åka hem nu, men mamma tyckte inte det var okej. Jag ska jobba från halv tio imorgon så jag ville verkligen bara hem, istället för att sova här och stressa ihjäl mig på morgonen. Jag började hyperventilera och pappa sa till mig att sluta stressa och jag sa "tror du det är lätt för mig att sluta stressa bara för att du säger att jag ska göra det?!" varpå han kontrade med "det du håller på med nu är bara larv, --!" och jag börjar gråta och mamma säger "men --! Lägg av nu!". Jag har fortfarande inte lugnat ner mig. Men jag måste härifrån. Ikväll.

Satan i gatan

Du får passa dig som satan
Nej, jag glömmer aldrig bort vad du gjort

Empati

Idag hamnade jag i en situation där jag var superstressad, frustrerad och allt kändes skit. Jag började gråta, jag kunde inte hålla det inne längre. Jag bara hyperventilerade och tårarna rann nerför kinderna. Personen som var med mig när detta hände började skrika åt mig att jag fick ta och lugna ner mig och lägga av med tramset. Är det så man pratar med någon som är helt uppskruvad och knappt kan andas?

Allt jag ber om är lite empati.
Är det för mycket begärt?

Avis

Jag har några kompisar som har en bokblogg tillsammans. Och jag är avis. Inte avis på just bloggen, men att de gör nåt tillsammans... Och att jag inte är med. Jag är inte en sån som direkt gillar att läsa, så jag har ingenting på en bokblogg att göra, men ändå känns det som att jag vill vara med!!

Någon som vill skaffa en (t.ex.) klagomursblogg med mig? :)

Nöjd?

Jag är rädd för att nöja mig med saker, att inte sträva efter det bästa. Känner ni igen er?

Jag vill inte ha Mr. Helt Okej om jag kan få Mr. Helt Underbarfantastiskperfekt! Jag vill inte ha "Hej, jag är hyfsat duktig på fotboll" när det finns "Hej, jag sjunger, dansar och spelar fem olika instrument"! Och jag kan ärligt säga att jag tar hellre en "RAWR! Jag vill ha dig nu på en gång!" än en "Älskling, du är så fin". Men jag vill inte vara ensam.

Förstår ni vart jag försöker komma? Jag vet inte vilket som väger mest.
Rädslan för att bli lämnad ensam - Rädslan för att nöja mig med näst bäst

Förtjänar inte jag det bästa? Förtjänar inte alla det bästa?

Känslan av att bara nöja sig... jag skulle inte kunna leva med mig själv.

Mr. X

Jag känner en kille som jag gillar.

Problemet är att jag inte vet vad han känner. Och jag vågar inte säga att jag gillar honom... för vi träffas nästan varje dag. På jobbet. Och om det händer nåt mellan oss som sen tar slut kan det blir jättejobbigt och jag gillar verkligen mitt jobb etc. etc. Vad fan gör man?? Vi är kompisar. Typ. Och det har hänt lite grejer mellan oss, menneeh... Jah. Där tar det slut. Så fort jag skickar ett sms som indikerar att jag vill vara mer än kompisar typ "Jag saknar dig" så svarar han inte. Är jag dum i huvvet om jag säger att jag inte fattar vad han menar? Om han inte vill nåt kan han väl säga det??? Jag skulle inte ta illa upp, just nu vill jag hellre ha ett brutalt ärligt svar än att gå runt och förgäves försöka fatta vad snubben menar med dessa "signaler". Blir galen!